Detta är prologen jag just blev klar med. Kommentera gärna ad nu tycker om den. Jag tar emot all kritik! 
  

                                                                 Prolog

Regnet föll ned över den öde gatan vid sjukhusets glasport. Inte många bilar var parkerade, men rummen var fyllda av människor. Vissa var mer skadade än andra. Hälften av dem var barn men inte många skulle överleva.

En liten flicka vaknade upp. Hon gnuggade sig från varande i ögonen för att få bort dimman. Det första hon fick syn på var hennes mor sittandes på en plast pall. Hennes vackra ansikte var ärrat och utmattat. Moderns safir gröna ögon var röd sprängda och svullna av alla dessa tårar.

Den lilla flickan iakttog sin sorgsna mor med en sorgsen blick.

'' Varför gråter mamma?'',frågade den lilla flickan. Modern vände upp huvudet. Hon brast ut i ett leende.

'' Jag var så orolig för dig gumman! Jag trodde jag skulle förlora dig också!'', utbrast modern. Hon kramade om sin dotter och grät i hennes famn. Flickan hajade till när oren sjönk in i hennes huvud.

'' Vars är pappa?'', Frågade hon. Hennes mor släppte sin dotter och stirrade tomt framåt. Hon gjore sig redo för en lögn. Hon hatade ett ljuga speciellt för hennes dotter. Fadern hade mixtrat med flickans huvud. Hon kom inte ihåg vad fadern hade gjort. Hur han misshandlat sina barn,sin hustru. Det onda hade tagit över honom en gång för alla. Modern kunde inte säga det. Mannen hade lagt en förbannelse över henne. Hon kunde inte nämna det han hade gjort för någon. Även om hon så innerligt ville. Han hade tagit bort minnet av en nära från flickan. Men modern kom ihåg henne.Det skulle inte gå att få tillbaka henne. Flickans mor blinkade bort det sista tårarna och samlade sig.

Då vaknade hennes tankar. En del av sanningen gick fortfarande att uttala.

'' Han lämnade oss.'', svarade hon tillslut sin älskade lilla dotter.
Men flickan bröt ihop och började skrika.

''Nej,NEJ! Inte pappa inte pappa han ska stanna! Inte pappa inte pappa!'', skrek flickan Hon skakade brutalt när hennes stora,mörka ögon stirrade tomt framåt.

Modern greps av en mental panik. Hennes lilla Milinas ögon var s lika mannen hon en gång älskat. Men det ögonen, det tomma ögonen påminde henne om vad hennes man hade blivit.

Vad hennes dotter skulle bli...